Katarina Löfström
 

Miriam Bäckström i samtal med Katarina Löfström

Katarina Löfström och Miriam Bäckström, samtal 3

Vi pratade förra gången om det jag kommer visa på Maraboupark¬en, vi talade om idékonstruktion¬er som skulpturer, och om dina motfrågor för att testa dina verk. Vi pratade om svarta hål, och om hur de styr allt runt omkring sig.


Vi pratade om vad det finns för saker man inte får tala om. Att det man inte får prata om är en struktur för hur vi konstruerar vårt språk.
Arkitektur för vad man inte får säga.


Du sade att det man inte säger, definierar en.
Allt jag säger visar på mina begränsningar. Allt jag gör visar på mina begränsningar. De konstituerar min personlighet.


Man skapar sin persona eller t o m sitt konstnärsskap i tomrummet mellan orden, i det icke sagda. Det man inte får säga är som svarta hål i en konversation eller i en social överenskommelse. All materia eller all social aktivitet runt det man inte får säga styrs av det som inte får sägas.


Vad händer om det sägs?
Det beror på vem som säger det och varför, med vilket syfte.
Jag tror att vi många gånger arbetar på det sättet vi gör för att språket inte räcker till. Det finns för lite ord, det finns för lite möjligheter.
Du berättade om en utställning på Värmlands Museum där du hade problem med hur ni skulle relatera till objekt som inte kunde beskrivas, eller snarare, förklaras.
Titeln på utställningen var Oidentifierade Föremål. Jag ville presentera föremål som finns inom olika museer men som inte är identifierade av olika anledningar. Vi skulle skriva en text till utställningen. Det gick inte. Vi kunde bara göra en beskrivning av hur vi hade gått tillväga, men inte säga något om varför, eller försöka förklara föremålen. Man riskerade att beröva dem något.


Det finns ju aldrig bara en tolkning utan flera, och ofta många som man själv inte är medveten om.
Vi kom in på vad ironi är, men det är kanske inte det vi ska prata om här. Den diskussionen handlar om den sociala tillhörigheten. Om inneslutandet och uteslutandet.
Kanske ironin ändå är intressant. Bygger inte ironin på negationer? Du talade tidigare om att testa verk genom att göra den motsatta idén, att negera idén i verket för att se konsekvensen. Jag menar inte att du har ett ironiskt förhållningssätt, men kanske fungerar ironin på samma sätt?


Ja, men ironin är mer komplicerad än en negation.
Den är kanske ett test, på samma sätt som du talade om att testa dina idéer. Den testar den sociala situationen. Beroende på hur tolkningen ser ut, så sker kommunikationen och överenskommelsen i förståelsen. De som inte svarar är borta ur samtalet.
Det gränsar till hur t ex en intervju förväntas utföras. Man talar inte alltid om saker för att man vill säga någonting specifikt, utan för att kommunicera vem man är i en social kontext. Det handlar om att lokalisera vem som befinner sig på samma nivå som en själv, vem som är intresserad av samma saker. Ett orienteringssystem för att hitta i mänsklig massa.Vem förstår vad jag pratar om? och får förhoppningsvis något tillbaka.Vem är intresserad av att kommunicera? Man sänder ut något 

Ekolod...
Ja nästan.
Eco. Som att prata med sig själv.


Jag har saker som jag inte vill prata om och inte får prata om för mig själv för att jag är rädd att förstöra någonting.
Personligen eller för arbetet?
Både och. Det ligger så tätt ihop. Det handlar om att låta idéer vara ifred tills de har formulerat sig själva. Börjar man prata om dem för tidigt kan man lätt börja tolka dem, och då berövar man dem potentiella utvecklingsmöjligheter. Så fort idéerna fått en klar form kan jag och måste jag prata om dem för att vidareutveckla dem till färdiga arbeten.


När är ett verk färdigt? Jag avslutar sällan arbeten, utan försöker få dem att rinna ut i sanden. Arbeten relaterar till tiden och till varandra. Någonting som gjordes för tio år sedan kan plötsligt få en koppling till något som görs idag. Som omläsningar av ens egna äldre verk. Just nu ser jag allt jag gör som omarbetningar, återanvändningar.
Ibland skulle jag vilja ha någon som säger åt mig när jag är färdig med något.


Man har bara sig själv och sin uppfattning av verkligheten att utgå ifrån. Jag kommer ihåg en gång när du var hemma hos mig och drack en kopp kaffe. Du tittade på min randiga mexikanska duk och sade: "Aha, nu ser jag vissa inspirationskällor till solnedgångsfilmerna". Och så enkelt kan det ju vara.
Har jag sagt det?


Någon sade till mig angående ett verk jag gjorde när jag fortfarande gick på konstskola: "Den här idén är inte bra. Den är inte bra därför att du utgår ifrån att du är unik. Det är du inte". Det var en aha-upplevelse för mig att höra någon säga det. I konstskolor fostras man till att sträva efter originalitet. Jag tror inte på det förhållningssättet. Jag tror att man ska gräva där man står, och att man därigenom blir allmängiltig. Förståelig.
Att aldrig vara ensam om en tanke.


För att gå vidare i vår tidigare konversation så pratade vi om saker man har och inte har förmåga att se eller förstå. I boken Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams finns det ett exempel där ett rymdskepp landar mitt i en cricketmatch utan att någon märker det. Detta möjliggörs genom något som kallas NAP-faktorn, Någon Annans Problem-faktorn som farkosten använder sig av för att obemärkt kunna landa. NAP-faktorn utnyttjar det faktum att det man inte kan relatera till, det kan man heller inte förstå eller se. Du nämnde ett exempel där du nästan hade glömt saker du varit med om för att de var för svåra att relatera till.
Det händer säkert mycket runt en som man inte uppfattar för att man inte har rätt referenssystem. Jag tror på det.
Jag har en känsla av att vissa arbeten kommit för tidigt. Saker och idéer kommer tillbaka i cirklar, men det finns också saker som faktiskt är för tidiga. De går inte att prata om och inte att se, men de sätter ändå... det är som om de sår sig själva. Verken sätter frön, som gör att vi så småningom kan relatera till dem. Tio eller femtio år senare är de väletablerade. Plötsligt träder de fram när man bläddrar i en bok som man tittat i många gånger tidigare
Nu pratar alla om Bas Jan Ader t ex.
Var går gränsen för vad konst klarar av? Vad klarar du av?
Hur menar du?
Alla områden har begränsningar och regler för hur någonting ska se ut. Film har det, litteratur har det, konsten har det. Dessa begränsningar tar man ofta för givet. Man pratar inte om dem, och till slut förstår man inte längre att de finns där.
Vi kan stoppa här.


Ska vi ta en liten avrundning bara. Vi har redan pratat om det mesta vi pratade om förra gången. Vi har pratat om Hubble-fotografiet som jag utgick ifrån när jag gjorde mitt verk "Score", och om vår strävan efter förståelse av universum. Jag använde den bild som visar det längsta vi kan se ut i universum. Den representerar för mig gränsen för vårt vetande och vår förmåga att uppfatta omvärlden. Jag zoomade in i bilden, och det är det extremt uppförstorade rastret av bilden som bildar animationen.
Det låter som att se sig själv, man tittar på en bild men ser bara sig själv, d v s rastret, som både hindrar och tillåter oss att se.
Jag har fått höra att när man fotograferar universum med hjälp av mikrovågor, som gör att man kan se längre ut än om man bara tittar efter synligt ljus, så kommer man väldigt nära det man tror är den yttre gränsen för universum. Där ser man till sist inte någonting, där det är slut på information. Är det teleskopets begränsning man ser? Är det störningar efter Big Bang? Är det Big Bang? Eller är det bara den totala avsaknaden av information? Jag vet inte vad du har haft några önskemål om vad vi skulle prata om. Vi började bara prata. Du kanske vill föra in andra saker?


Jag ville se vart samtalet tog oss. Du föreslog att vi skulle tala om saker man inte får prata om. Då börjar vi automatiskt försöka ringa in det som man inte får säga. Vad har vi inte pratat om hittills? Vad förväntas vi prata om?


Det här är att ta det ett steg vidare. Att redigera ett material som redan är redigerat av vårt minne. Det vi inte minns av det förra samtalet är kanske det vi inte får tala om?! Det som vi raderat bort själva i någon slags självcensur.


Att prata om ett tidigare samtal är väldigt vackert. I ett sånt samtal får man försöka förstå vad som hänt tidigare, det är som att samtalet talar om sig självt.
Men kanske Marabouparken skulle få en större betydelse, och de arbeten som du ska visa där?
Jag gillar att samtalet är frikopplat från utställningen.